Emlan

Jag hade en gång en riktigt nära vän, en vän som inte var som alla andra, hon var unik. Jag har precis suttit och läst igenom en massa gamla mail jag fått från henne. Hon brukade skriva ett mail om dagen som väntade på mig varje morgon när jag kom till jobbet. Hon ställde upp för mig när jag hade en riktigt jobbig period, i vått och torrt. Hon fanns alltid där. 

"Du köpte godis till honom! Det var så himla gulligt att jag blir varm bara av att tänka på det! Du e bästa tjejen! Om jag va kille skulle jag va kär i dig!"

"Han kommer att förstå att det finns vissa människor som ställer upp för andra oavsett vad det kostar dem... Och du är den personen. Det är så starkt och modigt av dig och jag avundas dig ditt mod. Jag tänker alltid på vad jag vill. Vad jag helst gör och vad som är bäst och känns bäst för mig, men du tänker på någon annan och gör det som kanske är fel i andras ögon. Men du gör det för att du inte tycker att du har nåt val. Du gör det för att du e stark och underbar."

"Och jag beundrar dig för din styrka att göra det som du vet är rätt innerst inne i ditt hjärta.
Du är stark och underbar och gör det som är rätt!
Glöm aldrig det!"
Året kom då våran vänskap förändrades. Inget blev sig likt. Trots många försök så har vi inte lyckats hitta tillbaka till varandra. Har vi förändrats för mycket för att kunna? Du är så nära men ändå så långt bort.