Emlan

Under de senaste åren så har jag faktiskt varit osäker på om jag verkligen vill ha barn. Missförstå mig inte, jag älskar barn och jag älskar att ta hand om barn men jag visste inte om jag ville ha egna. När jag var yngre så var jag helt säker på att jag skulle ha barn men ju äldre jag blev så blev jag mer osäker på om jag verkligen ville det. Det kändes som om att inte riktigt var min grej och jag kunde inte se hur ett barn skulle passa in i mitt liv och de planer som jag har för framtiden. Och eftersom min syster har två barn som jag älskar mer än allt annat så tänkte jag att det skulle räcka för mig. Trots att alla sa att jag var så himla bra med barn så kunde jag liksom aldrig se mig själv som mamma. Vissa menade att det säkert skulle förändras den dagen när jag träffade någon som jag ville ha barn med, men jag var ganska säker på att så inte var fallet. Jag ville helt enkelt inte ha barn.

Men ju mer jag tänkt på det på senaste tiden så tror jag faktiskt att jag har ändrat mig, och en vacker dag när jag är redo så kommer jag skaffa barn, singel eller ej. Men det kanske bara blir ett barn förstås.

I helgen var jag, tillsammans med mina föräldrar, barnvakt åt mina kära systerbarn och jag känner så mycket kärlek för dem. Jag skulle kunna offra allt för dessa två. Och känslan över att känna sig behövd och vara den enda som kan trösta dem är så himla underbar. Känslan när lill tösen sträcker upp sina armar för att hon vill att just jag ska natta henne är obeskrivlig. Och när jag låg där i sängen och nattade henne, när hon låg på mitt bröst med fingrarna i mitt hår, så insåg jag att jag faktiskt en dag vill ha ett eget barn. 

Not today, not tomorrow but someday I will.....